Ja vad finns det egentligen att säga om dagen?!
Har världens jävla mensvärk och orkar fan ingenting..
Så ta och skriv upp det nu :)
Försökte städa lite förut men det blev för mycket för mig. haha
Snacka om att tycka synd om sig själv.
Men just nu är det så! Ska fan ringa barnmorskan imorgon och få receptet iaf.
Var trots allt inte lika "tålig" som jag trodde ^^
Fan va tu jag hade igår kom jag på! Skulle till tandläkaren skit tidigt på morgonen, men somnade om så jag missade tiden!! Så ringer kärringen mig lite senare och säger att min tandläkare var sjuk ;) Så jag behövde iaf inte betala!
Första gången de var trevliga när de ringde!
dagens citat: -ja tar på din pussy så tar du på min?
HAHAHA!
Nej nu ska jag kolla om det är något liv på bdb^^
Har världens jävla mensvärk och orkar fan ingenting..
Så ta och skriv upp det nu :)
Försökte städa lite förut men det blev för mycket för mig. haha
Snacka om att tycka synd om sig själv.
Men just nu är det så! Ska fan ringa barnmorskan imorgon och få receptet iaf.
Var trots allt inte lika "tålig" som jag trodde ^^
Fan va tu jag hade igår kom jag på! Skulle till tandläkaren skit tidigt på morgonen, men somnade om så jag missade tiden!! Så ringer kärringen mig lite senare och säger att min tandläkare var sjuk ;) Så jag behövde iaf inte betala!
Första gången de var trevliga när de ringde!
dagens citat: -ja tar på din pussy så tar du på min?
HAHAHA!
Nej nu ska jag kolla om det är något liv på bdb^^
4 kommentarer:
Hej, tack för dina fina ord på min blogg!
Det är en störning man oftast förvärvar i barndomen men det kanske inte börjar märkas förrän i tonåren, ibland senare.
Själv har jag nog haft det sen jag var mkt liten, jag hade även ångest redan som treåring (men DÅ visste jag ju inte var det var) och en depressiv läggning, för ofta har man ju inte "bara" borderline utan ofta tex ångest och depressioner.
Det är omöjligt för mig att svara här på hur jag klarar av - eller ofta INTE klarar av, men det är mkt bättre nu är förr - min vardag, det skulle bli en bok ;)
Min vardag skriver jag om här i bloggen nu och då, så det är ju ett sätt att se hur jag lever, vad jag gör osv.
Men kortfattat kan man säga att jag känt hela mitt liv att jag liksom inte orkat med livet och tillvaron så som andra verkade göra, men jag sökte aldrig för det för jag visste inte hur jag skulle förklara att jag mådde för en läkare.
År 2000 kände jag att jag hade kommit till vägs ände och inte orkade kämpa längre, då var jag 33 år och tog en överdos av mkt stakar mediciner (en form av morfinpreparat som jag hade kvar efter en operation) som jag VISSTE jag skulle dö av (dessutom hade jag druckit ansenliga mängder alkohol vilket gör medicinen än mer farlig då det slår ut andningen).....nu dog jag dock inte. Jag vaknade åtta timmar senare men kunde inte röra mig, det tog mig flera timmar att sträcka upp armen för att ringa min mamma, att jag ringde henne var för att be henne gå ut med min hund.
Det blev istället ambulans till Sahlgrenska där läkarna bara skaka på hövvet och fatta ingenting då den dos jag tagit var 4ggr dödlig dos, och det UTAN alkohol, jag hade ju dessutom druckit alkohol OXÅ.
På det sättet hamna jag sen på psyket, och därifrån kontakt med den psykiatriska öppenvården.
Det som hjälpt mig mkt är mediciner (bl.a s.k SSRI-preparat- eller i folkmun "lyckopiller" - mot depression, medicin mot ångest etc.
Så, hjälp från vården med medicin, terapi, att jag fått en diagnos så jag vet vad jag lider av och har lärt mig om min problematik mm gör att jag vet mer om vad jag kan göra för att må bättre. Sen brukar oxå besvären mattas av med åren automatiskt.
Helt botad blir man kanske aldrig (en del blir det, en del inte), men man kan lära sig om problematiken och vad man kan göra för att hantera saker och känslor annorlunda, men det är inte lätt, men MIN tillvaro blev mkt mkt bättre med hjälp av medicinen då jag bl.a slipper så häftiga humörsvängningar tex. Men det har ändå varit (och är) en lång resa, men nu har jag inte legat inne på psyket på fyra år :)
Det blev ett långt svar ändå som du ser.
Jag hoppas din mamma får den hjälp hon behöver :)
Jag hoppas att du mår bra och har det gott i livet!!
Kram från Missen:)
hahaha du e så himla rolig syrran :D
Det var så lite så! Ja, jag är nog både en stark och svag person samtidigt (som så många andra), sen har jag ju blivit starkare med åldern.
Det finns nackdelar med att bli äldre (det är nu jag verkligen börjar märka på kroppen att jag inte alls är 20 år som jag känner mig haha), men samtidigt så vågar man mer än när man var yngre.
Ja det är skönt att veta att man inte är ensam. Så som jag ÄR och har varit så är jag väldigt glad att jag inte fått barn. Jag kan ju förstås aldrig veta hur jag skulle blivit som mamma, men det bästa för alla barn är ju att ha föräldrar som är hela i sig själva och i grunden mår bra. Det kan vara mkt svårt att vara anhörig till någon med borderlinestörning, och som barn är man ju extra utsatt.
Det borde finnas stöd även för barn till tex psykiskt sjuka eller dom som har en psykisk störning, för jag tror man kan känna sig lika ensam i sin situation som barn till missbrukare, men det är man ju inte.
Likaså att barnen får veta om den sjukdom/störning som föräldern lider av kan hjälpa mkt, för som du säger det är ju inte lätt att hitta den informationen själv och det kan oxå vara svårt att läsa sig till och förstå vad som menas.
Här kommer en länk till en sida som ganska kortfattat och mkt bra beskriver BPS (borderline personlighetsstörning), eller som det faktiskt egentligen heter idag: Emotionell instabil personlighetsstörning.
http://www.vardguiden.se/templates/Article.aspx?Articleid=8364
Emotionell är sånt som handlar om känslor, och därför tycker jag det är mkt bra att det inte heter borderline som diagnos längre, för "boderline" säger ju ingenting om vad det handlar om (däremot är det ju kortare och lättare att säga till vardags).
Så den som lider av borderline är alltså ostabil i sina känslor skulle man kunna säga. Man kan vara jätteglad i ena stunden för att sedan explodera av ilska utan att omgivningen fattar varför. För egen del så har alltså mediciner tagit bort detta hos mig, och det är lika skönt för mig som för min omgivning att slippa vara med om denna känslomassiga berg-o-dalbana.
Kram Missen :)
Hihi, kom på nu att man är lite som när man var i puberteten i tonåren när man har borderline :)
Skicka en kommentar