Varför kan det inte vara lätt att kunna säga vad man tycker och känner..
Varje gång jag bestämmer mig för att berätta vad jag känner så går det inte.
Kan sitta hemma hur länge som helst och bara fundera på hur jag ska berätta något.
Det kan t.o.m vara helt onödiga saker, men som jag endå vill få ur mig.
Jag har de mest underbara och pålitligaste vännerna man kan ha!!
Så det beror inte på att jag inte litar på er!
Jag är bara såhär, har varit det enda sedan mamma blev sjuk..
Skämdes så mycket över henne.. Så när folk frågade om något så ljög jag alltid och sa att allt var bra och kom på någon historia..
Ville inte att någon skulle få reda på sanningen.
Och jag ville verkligen inte att någon skulle tycka synd om mig, behandla mig annorlunda osv.
Så jag lärde mig att hålla saker för mig själv och att aldrig komma någon för nära.
And guess what.. det straffar sig senare..


Tänker på hur mycket jag älskar mina vänner och min familj, men jag säger det nästan aldrig.
Tänker på er jämnt!!!
Förlåt om jag för det mesta verkar kall, ni är guld i mina ögon!
Var bara tvungen att få sagt detta nu.

På ett sätt vill jag verkligen flytta så långt härifrån jag bara kan komma och lämna all skit bakom mig.
Men utan er har jag ingenting kvar!
Ni gör mig till den jag är.